Jag gillar hösten mest av alla årstider. Det är då man får skörda både i trädgården och i skogen, och det man inte odlat finns ofta extra billigt på affären. De senaste veckorna har det varit soppor för nästan hela slanten. Rödbetssoppa och kantarellsoppa om vartannat. En hel veckas lunchmat för 25 spänn, det ni!
Det som förtar det roliga är dock att svampen i skogen, 26 år efter Tjernobyl-olyckan, ännu har höga värden av cesium. Ett flertal ligger över det rekommenderade gränsvärdet 1500 becquerel. Fisken i sjön är full av kvicksilver efter gamla utsläpp från vår stolta industristad Sundsvall. I vattnen utanför staden ligger tusentals tunnor med kvicksilver och andra miljögifter vars innehåll läcker ut, avdunstar och sedan regnar ner över hela regionen. Trots att fastigheten vi bor på kommer med fiskerätt har det aldrig känts roligt att utnyttja den, hur mycket jag än vurmar för billig eller gratis mat. (Apropå gränsvärden ska dock påpekas att cesiumhalten på 1500 bq/kg egentligen, enligt svenska standarder, betyder att man bara bör äta livsmedlet högst en gång i veckan. Värdet ska ligga så lågt som 300 för att det ska kunna ätas som vanligt. Men dessa siffror varierar starkt i olika länder.)
Oftast försöker jag låta bli att tänka på det, men faktum kvarstår att hur vackert och trivsamt vi än har det här i södra Norrlands kustland kan vi inte blunda för att nästan allt i vår omgivning är mer eller mindre förgiftat. Ekonomins tillväxtonani är inte ett tillräckligt skäl att skita i miljön. Vi behöver fler miljöidealister! Sen alla de som inte fattar vikten av miljöhänsyn ska ha statliga och kommunala subventioner nedtryckta i halsen tills de kräks.
